Det bor 7 miljarder människor på Jordens yta. Du är en av de 7 miljarderna. Det finns 9 planeter i vårat solsystem varav de flesta fortfarande är som myserier för oss. Vi lever i en galax bland miljarder andra. Miljarder andra galaxer. Miljarder andra liv. Vad får oss att tro att våra små, obetydliga misstag betyder någonting?

Jag tror att jag talar för alla författare när jag säger att vi skriver bäst när vi är på vippen att hoppa framför ett tåg eller överdosera någonting. När jag mår som allra värst så får jag ut allting helt korrekt och läser sedan det för att förstå lite mer. I form av noveller, halvfärdiga romaner, fantasyberättelser, det spelar nästan ingen större roll. Och de blir inte bara deprimerande, de fylls med lycka, ilska och allt sådant mänskligt. Det är skönt att kunna klä sina känslor med ord, formulera känslor som varken är ord, prylar eller någonting att ta i. 

Är glad över att ha ett skrivar-flöde, jag behöver inte känna mig vidare förvirrad över vad jag känner. Det finns på papper, för det mesta.

Te är så gott. Jag önskar att jag kunda gifta mig med all te i världen. Eller inleda någon sorts förhållande. Eller att te var en människa, som ville vara med och runt mig hela tiden. 

Te är liksom som den perfekta pojkvännen eller livspartnern. Den värmer, lugnar, tar hand om en, är som en kur mot allting, kan ha sina nackdelar och smaka illa ibland, kan försvinna ur ens liv ett tag och är beskyddande på flera plan. Jag har inte tidigare önskat att ett föremål var en människa. Jag önskar att jag kunde ha passionerat sex med te. Mhm. Nu tycker ni att jag är lite äcklig och så kanske men jag älskar te. Kanske mer än vad jag älskar människor. Inte kanske. Det är sant. 

Om jag bara är ensam och i brist på kärlek av/från människor vet jag inte (men det är väl alla 16 åringar), men te uppfyller alla krav. Och dem den inte uppfyller är bristerna som gör honom(det) perfekt. Liksom. Jag kan inte förklara. Utöver det vanliga. 

Jag skämtar inte ens. Så seriös att det är skrämmande. 
/Nykär Nora

Det gör ganska ont att tänka på kläder igen. Omöjligt att få tag på sådant om man inte har något att byta det med; d.v.s pengar. Och allt ovanstående kommer från Zara, COS och Acne. Det var väldigt länge sedan jag tittade på kläder så, fast sen går det ju inte att undvika. 

Men försvinn inte för det. Jag antar att ca 90% av er som läser (eller 100%, vill inte vara en daredevil och chansa bara sådär ni vet) inte är intresserade av att läsa kläder här. Finns många andra som sköter den biten. Och jag har inte blivit vidare intresserad av att skriva om kläder, jag har hellre på mig de och köper de. Dessutom så vet jag inte hur man skriver om kläder. Eller hur man visar upp sina kläder. För att vara riktigt arrogant så måste jag erkänna att jag tycker att alla typer av kläder passar mig ganska utmärkt med tanke på min kroppstyp, vilket gör att jag inte lägger större vikt på om de är tighta, oversized eller någonting däremellan. Så länge det får hjärtat att hoppa över ett slag eller två så. Helst ett slag, annars är det nog en hälsofara. 

Jag måste dock medge att jag är sådär riktigt kräsen när det gäller att tycka att andra klär sig snyggt. Svart, vitt, någon riktigt stark färg (kombinerat med svartsvartsvartsvartsvart) är det absolut bästa. Och helst inte för mycket tryck på kläderna. Inte överflöd av detaljer. En enkel detalj eller två som gör att klädesplagget inte ser tråkigt ut. 

Minimalism är helt perfekt när det kommer till kläder, åh. 
Det känns helt absolut fel att skriva ett inlägg som denna, nästan straffbart. Nu slutar vi. Första (eller kanske fjärde) och sista gången, hejdå.

Då och då så kan jag stanna upp och bara tänka till riktigt, riktigt, riktigt mycket. Under de stunderna är allting helt solklart och alla beslut är enkla som bara den. Tyvärr, så försvinner de lika snabbt se de uppenbarar sig. En skön känsla är känslan av att veta vad som skall hända. Inte i detalj, inte händelsen i sig men att kunna tänka tyst för sig själv; "Det här kommer att gå". Vad är bättre än att vara säker på att saker och ting kommer att gå rätt? Vågen av lättnad som sköljer över en varje gång man klarat sig (knappt) är mer obehaglig än en lättnad. Man ska inte leva med osäkerheter, man ska inte vara rädd för någonting. Jag har full förståelse för hurvida rädsla håller oss en aning fästa på Jorden, men samtidigt ser jag ingen mening i att sprida skräck i sig själv hela tiden. 

Varför är man så rädd? För framtiden, för att växa upp, för att dö, för att få barn, för att gifta sig, för att åka berg och dal bana, för att slå sig, för att ha ont? Vad är det man är så rädd om, om inte sin människokropp som förövrigt inte är mycket att skryta om. Hur kan man vara rädd om någonting, sig själv, om man inte ens är övertygad om att den finns? Hur vågar man hämma sig själv så obarmhärtigt mycket, för att s.k "skydda" sig själv? Jag tror inte så mycket skyddas om man hela tiden gömmer sig, är rädd, oroar sig. Och alla gör det. De lyckligaste av oss, är rädda. Vi är rädda om oss, när vi inte ens vet om våran existens är fastställd. 

Exakt vad försöker en mamma skydda när hon ber sin son att bära hjälm när han cyklar? Det fysiska, som är hans huvud eller försöker hon rädda sig själv från att behöva ångra det, om någonting händer? Vart någonstans börjar man tänka på sig själv och på andra, om man ens gör det? 

Det är kvällstid och då blir jag filosof. Typ.

I år ska jag ha pengar, ... eh ... böcker ... eh ... sånt. Eh. Ne.

Nej okej allvarligt då. Sätter alltid upp något/några mål (inte löften, uäk) som jag når upp till om jag så behagar. De ser likadana ut varje år så det blir inte riktigt nya och fräscha mål. Har inte riktigt lyckats, med andra ord. Men vad gör det?

En grej som jag tänker fokusera lite extra på är min icke-existerande ekonomi. Detta innebär att jag för tillfället inte är ägare till 1 enda krona eller till ett kort av något slag. Detta, i sin tur medför väldigt tuffa omständigheter, tro det eller ej. Jag trodde inte att jag skulle få klara mig utan pengar i 3 månader och framåt men se hur det har gått nu. Nå. Jag behöver pengar av olika skäl, så att säga. Dels för att kläder och dylikt har en viss tendens att slitas ut. Sedan, för att jag går i skolan. Dessutom så har jag ett otroligt stort behov av att läsa böcker. Just nu kan jag inte införhandla någonting alls. Visst är det ändå ganska skönt att inte ha en ekonomi ändå, jo. Men nu ser ju inte samhället ut så riktigt, haha. Uah. 

Jag måste se till att använda den (j*vla) hjärnan jag har och inse att jag är smartare än halva min omgivning men är så (j*vla) lat att jag inte ens visar kompetensen en höna skulle ha i människo-skolan. Ursäkta val av ord och liknelse, men ni vet hur det blir ibland. Det finns många som skulle ge ganska mycket för att besitta den förmågan jag har gällande socialt tänkande, politik, när det gäller att prata till publik, sälja det man pratar om, ha makten på det planet liksom. Varför inte göra något av det, jag förstår inte. Jag är helt jävla dum i huvudet. Ja, ni får stå ut med ä:et där. 

Så har det sett ut från år till år (okej, sen jag var femton, förra året alltså). Det kommer aldrig gå. Haha. Fml.