Nu blir det lite såhär
Nu är det människor här som snokar igen och bökar och har sig så nu förflyttar jag mig ännu en gång. Släng iväg ett mail till [email protected] om ni gärna vill fortsätta läsa min lilla blogg och så skall jag svara med adress så gott jag kan. Vi syns där och sånt. Alltså; ny bloggadress ges ut (som alla andra gånger, pust) via mail: [email protected] Sorgligt att lämna min fina Strobe. Men ja.
Annars så är det bara att skriva en kommentar här och fylla i mailadressen så skickar jag.
Annars så är det bara att skriva en kommentar här och fylla i mailadressen så skickar jag.
Jag tror nästan min själ dör av svält
Det bor 7 miljarder människor på Jordens yta. Du är en av de 7 miljarderna. Det finns 9 planeter i vårat solsystem varav de flesta fortfarande är som myserier för oss. Vi lever i en galax bland miljarder andra. Miljarder andra galaxer. Miljarder andra liv. Vad får oss att tro att våra små, obetydliga misstag betyder någonting?
The world will change for the better when people decide they are sick and tired of being sick and tired of the way the world is, and decide to change themselves.
If you are cold, tea will warm you. If you are too heated, it will cool you. If you are depressed, it will cheer you. If you are excited, it will calm you.
Te är så gott. Jag önskar att jag kunda gifta mig med all te i världen. Eller inleda någon sorts förhållande. Eller att te var en människa, som ville vara med och runt mig hela tiden.
Te är liksom som den perfekta pojkvännen eller livspartnern. Den värmer, lugnar, tar hand om en, är som en kur mot allting, kan ha sina nackdelar och smaka illa ibland, kan försvinna ur ens liv ett tag och är beskyddande på flera plan. Jag har inte tidigare önskat att ett föremål var en människa. Jag önskar att jag kunde ha passionerat sex med te. Mhm. Nu tycker ni att jag är lite äcklig och så kanske men jag älskar te. Kanske mer än vad jag älskar människor. Inte kanske. Det är sant.
Om jag bara är ensam och i brist på kärlek av/från människor vet jag inte (men det är väl alla 16 åringar), men te uppfyller alla krav. Och dem den inte uppfyller är bristerna som gör honom(det) perfekt. Liksom. Jag kan inte förklara. Utöver det vanliga.
Jag skämtar inte ens. Så seriös att det är skrämmande.
/Nykär Nora
Te är liksom som den perfekta pojkvännen eller livspartnern. Den värmer, lugnar, tar hand om en, är som en kur mot allting, kan ha sina nackdelar och smaka illa ibland, kan försvinna ur ens liv ett tag och är beskyddande på flera plan. Jag har inte tidigare önskat att ett föremål var en människa. Jag önskar att jag kunde ha passionerat sex med te. Mhm. Nu tycker ni att jag är lite äcklig och så kanske men jag älskar te. Kanske mer än vad jag älskar människor. Inte kanske. Det är sant.
Om jag bara är ensam och i brist på kärlek av/från människor vet jag inte (men det är väl alla 16 åringar), men te uppfyller alla krav. Och dem den inte uppfyller är bristerna som gör honom(det) perfekt. Liksom. Jag kan inte förklara. Utöver det vanliga.
Jag skämtar inte ens. Så seriös att det är skrämmande.
/Nykär Nora
De säger att staden har blivit, tyst och ful och öde älskling, att det kommer bli en lång, kall vinter
Det är grått, regnigt och fult ute, ja. Jag vaknade halv nio och satt ensam i min säng, törstade efter någon att prata med, fast jag insåg lika snabbt som alltid att det inte är att räkna med. Den som vill lyssna på menlöst tjat i någon timme måste vara den finaste i världen och den personen finns inte just nu vad jag vet.
Det smattrar dock väldigt fint mot fönsterrutan och jag kan höra hur det blåser lite lätt ute genom den lilla springan jag tillåtit existera eftersom att det var för varmt i rummet. Träden rör på sig lagom segt, lagom försiktigt och varje rörelse är synkat med ljudet av alldeles för varma vindar. Man blir lite rädd, eller tja; jag blir lite rädd, över värmen som inte borde finnas såhär dags. Det är januari och vi har inte snö. Fast de säger att februari är den kalla månaden.
Annars så fyller jag hjärnan med advokat-grejer och hoppas på att jag en dag blir en själv hehe.
Skorna på bilden är sjdksdfssdf ungefär. Och kostar sdkljfd ungefär. Dilemma.
Det smattrar dock väldigt fint mot fönsterrutan och jag kan höra hur det blåser lite lätt ute genom den lilla springan jag tillåtit existera eftersom att det var för varmt i rummet. Träden rör på sig lagom segt, lagom försiktigt och varje rörelse är synkat med ljudet av alldeles för varma vindar. Man blir lite rädd, eller tja; jag blir lite rädd, över värmen som inte borde finnas såhär dags. Det är januari och vi har inte snö. Fast de säger att februari är den kalla månaden.
Annars så fyller jag hjärnan med advokat-grejer och hoppas på att jag en dag blir en själv hehe.
Skorna på bilden är sjdksdfssdf ungefär. Och kostar sdkljfd ungefär. Dilemma.
Love is only a dirty trick played on us to achieve continuation of the species.
Då och då så kan jag stanna upp och bara tänka till riktigt, riktigt, riktigt mycket. Under de stunderna är allting helt solklart och alla beslut är enkla som bara den. Tyvärr, så försvinner de lika snabbt se de uppenbarar sig. En skön känsla är känslan av att veta vad som skall hända. Inte i detalj, inte händelsen i sig men att kunna tänka tyst för sig själv; "Det här kommer att gå". Vad är bättre än att vara säker på att saker och ting kommer att gå rätt? Vågen av lättnad som sköljer över en varje gång man klarat sig (knappt) är mer obehaglig än en lättnad. Man ska inte leva med osäkerheter, man ska inte vara rädd för någonting. Jag har full förståelse för hurvida rädsla håller oss en aning fästa på Jorden, men samtidigt ser jag ingen mening i att sprida skräck i sig själv hela tiden.
Varför är man så rädd? För framtiden, för att växa upp, för att dö, för att få barn, för att gifta sig, för att åka berg och dal bana, för att slå sig, för att ha ont? Vad är det man är så rädd om, om inte sin människokropp som förövrigt inte är mycket att skryta om. Hur kan man vara rädd om någonting, sig själv, om man inte ens är övertygad om att den finns? Hur vågar man hämma sig själv så obarmhärtigt mycket, för att s.k "skydda" sig själv? Jag tror inte så mycket skyddas om man hela tiden gömmer sig, är rädd, oroar sig. Och alla gör det. De lyckligaste av oss, är rädda. Vi är rädda om oss, när vi inte ens vet om våran existens är fastställd.
Exakt vad försöker en mamma skydda när hon ber sin son att bära hjälm när han cyklar? Det fysiska, som är hans huvud eller försöker hon rädda sig själv från att behöva ångra det, om någonting händer? Vart någonstans börjar man tänka på sig själv och på andra, om man ens gör det?
Det är kvällstid och då blir jag filosof. Typ.
Varför är man så rädd? För framtiden, för att växa upp, för att dö, för att få barn, för att gifta sig, för att åka berg och dal bana, för att slå sig, för att ha ont? Vad är det man är så rädd om, om inte sin människokropp som förövrigt inte är mycket att skryta om. Hur kan man vara rädd om någonting, sig själv, om man inte ens är övertygad om att den finns? Hur vågar man hämma sig själv så obarmhärtigt mycket, för att s.k "skydda" sig själv? Jag tror inte så mycket skyddas om man hela tiden gömmer sig, är rädd, oroar sig. Och alla gör det. De lyckligaste av oss, är rädda. Vi är rädda om oss, när vi inte ens vet om våran existens är fastställd.
Exakt vad försöker en mamma skydda när hon ber sin son att bära hjälm när han cyklar? Det fysiska, som är hans huvud eller försöker hon rädda sig själv från att behöva ångra det, om någonting händer? Vart någonstans börjar man tänka på sig själv och på andra, om man ens gör det?
Det är kvällstid och då blir jag filosof. Typ.
On the brightside
I år ska jag ha pengar, ... eh ... böcker ... eh ... sånt. Eh. Ne.
Nej okej allvarligt då. Sätter alltid upp något/några mål (inte löften, uäk) som jag når upp till om jag så behagar. De ser likadana ut varje år så det blir inte riktigt nya och fräscha mål. Har inte riktigt lyckats, med andra ord. Men vad gör det?
En grej som jag tänker fokusera lite extra på är min icke-existerande ekonomi. Detta innebär att jag för tillfället inte är ägare till 1 enda krona eller till ett kort av något slag. Detta, i sin tur medför väldigt tuffa omständigheter, tro det eller ej. Jag trodde inte att jag skulle få klara mig utan pengar i 3 månader och framåt men se hur det har gått nu. Nå. Jag behöver pengar av olika skäl, så att säga. Dels för att kläder och dylikt har en viss tendens att slitas ut. Sedan, för att jag går i skolan. Dessutom så har jag ett otroligt stort behov av att läsa böcker. Just nu kan jag inte införhandla någonting alls. Visst är det ändå ganska skönt att inte ha en ekonomi ändå, jo. Men nu ser ju inte samhället ut så riktigt, haha. Uah.
Jag måste se till att använda den (j*vla) hjärnan jag har och inse att jag är smartare än halva min omgivning men är så (j*vla) lat att jag inte ens visar kompetensen en höna skulle ha i människo-skolan. Ursäkta val av ord och liknelse, men ni vet hur det blir ibland. Det finns många som skulle ge ganska mycket för att besitta den förmågan jag har gällande socialt tänkande, politik, när det gäller att prata till publik, sälja det man pratar om, ha makten på det planet liksom. Varför inte göra något av det, jag förstår inte. Jag är helt jävla dum i huvudet. Ja, ni får stå ut med ä:et där.
Så har det sett ut från år till år (okej, sen jag var femton, förra året alltså). Det kommer aldrig gå. Haha. Fml.
Nej okej allvarligt då. Sätter alltid upp något/några mål (inte löften, uäk) som jag når upp till om jag så behagar. De ser likadana ut varje år så det blir inte riktigt nya och fräscha mål. Har inte riktigt lyckats, med andra ord. Men vad gör det?
En grej som jag tänker fokusera lite extra på är min icke-existerande ekonomi. Detta innebär att jag för tillfället inte är ägare till 1 enda krona eller till ett kort av något slag. Detta, i sin tur medför väldigt tuffa omständigheter, tro det eller ej. Jag trodde inte att jag skulle få klara mig utan pengar i 3 månader och framåt men se hur det har gått nu. Nå. Jag behöver pengar av olika skäl, så att säga. Dels för att kläder och dylikt har en viss tendens att slitas ut. Sedan, för att jag går i skolan. Dessutom så har jag ett otroligt stort behov av att läsa böcker. Just nu kan jag inte införhandla någonting alls. Visst är det ändå ganska skönt att inte ha en ekonomi ändå, jo. Men nu ser ju inte samhället ut så riktigt, haha. Uah.
Jag måste se till att använda den (j*vla) hjärnan jag har och inse att jag är smartare än halva min omgivning men är så (j*vla) lat att jag inte ens visar kompetensen en höna skulle ha i människo-skolan. Ursäkta val av ord och liknelse, men ni vet hur det blir ibland. Det finns många som skulle ge ganska mycket för att besitta den förmågan jag har gällande socialt tänkande, politik, när det gäller att prata till publik, sälja det man pratar om, ha makten på det planet liksom. Varför inte göra något av det, jag förstår inte. Jag är helt jävla dum i huvudet. Ja, ni får stå ut med ä:et där.
Så har det sett ut från år till år (okej, sen jag var femton, förra året alltså). Det kommer aldrig gå. Haha. Fml.
An optimist stays up until midnight to see the new year in. A pessimist stays up to make sure the old year leaves.
Jul, midsommar, påsk och dylikt ger jag blotta fan i men ett nytt år är alltid lika spännande. Dels för att jag älskar att samla på mig år och liv, men också för att just 2012 har var konspirationens år. Och vad är mer spännande än konspirationer? Ingenting, typ. Eller ja. Ni fattar.
Jag vet däremot inte riktigt varför just 2012 lockar så himla mycket. Kanske för att jag läst om det hela i snart tre år och försökt bestämma mig för vad jag ska tro. Fast jag måste medge att jag inte är typen som förlitar mig på gamla skrifter och sådant som har återberättats femtioelva gånger utan uppehåll. Och jag tror defentivt inte att några extra naturkatastrofer kommer att inträffa. Och Jordens undergång år 2012 är det absolut sista jag skulle tro på. Dääääääremot så vill jag väldigt gärna tro att någonting mer själsligt händer. Det låter till och med ännu mindre troligt tycker ni kanske men jag vet inte.
Någon års-resumé tänker jag absolut inte att ploga mig genom. Dels för att jag helst glömmer bort 2011 och alla åren innan, men också för att jag inte orkar då jag vet att det är ganska ointressant. Istället så vill jag tacka min fina (bästaste bästa) vän AK för allt underbart hon gjort för mig och för den bästa vännen hon är och hon tar hem priset för årets människa, lätt. Mer finns inte att tillägga, tyvärr eller lyckligtvis, jag vet inte.
Jag önskar precis varje människa på denna fina (hemska) Jord ett gott nytt år, även om det nya året antingen har anlänt eller inte anländer förrän senare in på våren (olika tidsräkningar ni vet). Jag önskar mat på bordet åt alla, även om det är rätt ut sagt omöjligt. Jag önskar vapenvila överallt, även om det tillhör mirakel-kategorin. Jag önskar mer åt de fattiga och ödmjukhet åt de rika. Jag önskar liksom så mycket som aldrig kommer att hända, men det skadar aldrig att önska.
Gott nytt år och sånt och njut av sista dagen eller sörj den eller kör över den.
Jag vet däremot inte riktigt varför just 2012 lockar så himla mycket. Kanske för att jag läst om det hela i snart tre år och försökt bestämma mig för vad jag ska tro. Fast jag måste medge att jag inte är typen som förlitar mig på gamla skrifter och sådant som har återberättats femtioelva gånger utan uppehåll. Och jag tror defentivt inte att några extra naturkatastrofer kommer att inträffa. Och Jordens undergång år 2012 är det absolut sista jag skulle tro på. Dääääääremot så vill jag väldigt gärna tro att någonting mer själsligt händer. Det låter till och med ännu mindre troligt tycker ni kanske men jag vet inte.
Någon års-resumé tänker jag absolut inte att ploga mig genom. Dels för att jag helst glömmer bort 2011 och alla åren innan, men också för att jag inte orkar då jag vet att det är ganska ointressant. Istället så vill jag tacka min fina (bästaste bästa) vän AK för allt underbart hon gjort för mig och för den bästa vännen hon är och hon tar hem priset för årets människa, lätt. Mer finns inte att tillägga, tyvärr eller lyckligtvis, jag vet inte.
Jag önskar precis varje människa på denna fina (hemska) Jord ett gott nytt år, även om det nya året antingen har anlänt eller inte anländer förrän senare in på våren (olika tidsräkningar ni vet). Jag önskar mat på bordet åt alla, även om det är rätt ut sagt omöjligt. Jag önskar vapenvila överallt, även om det tillhör mirakel-kategorin. Jag önskar mer åt de fattiga och ödmjukhet åt de rika. Jag önskar liksom så mycket som aldrig kommer att hända, men det skadar aldrig att önska.
Gott nytt år och sånt och njut av sista dagen eller sörj den eller kör över den.
Fever Ray - Keep The Streets Empty For Me (Fuck Buttons Remix)
Sitter just nu i min fantastiskt sköna säng, klädd i Rasmus fantastiskt stora tröja och iförd i ett par tjocka strumpor med The Knife's fina låt 'Marble House' som ekar bakgrunden och undrar vad jag skall göra med dagen som väntar på att tas tag i. Med tanke på hur mycket jag missat i skolan (eller ja, struntat i; vi borde vara ärliga mot varandra vid det här laget) så vore det ytterst klokt att ta itu med det. Men å andra sidan så har jag för mig att jag aldrig har varit vidare klok. Hmpf. Frågan är då vad jag annars kan göra dagen efter jul. Sova, förmodligen. Det skulle sitta väldigt fint. Jag somnade runt kl 6 i morse, ha-ha. Ägd jag blev där.
Eller så går jag ned på stan och letar efter gott thé. Men det är väl stängt eller något. Hm. Det kan vara skönt att ha en helt ledig dag ibland, förvisso. Men det är fruktansvärt jobbigt att hitta på något att göra när det sista man vill ha är sällskap av människor. Läsa. Dricka thé? Titta på Clannad eller Love Hina? Titta på (500) days of Summer, igen? Titta på Scott Pilgrim vs. The World, igen? Lyssna på The Knife? Dö?
Hejdå.
Eller så går jag ned på stan och letar efter gott thé. Men det är väl stängt eller något. Hm. Det kan vara skönt att ha en helt ledig dag ibland, förvisso. Men det är fruktansvärt jobbigt att hitta på något att göra när det sista man vill ha är sällskap av människor. Läsa. Dricka thé? Titta på Clannad eller Love Hina? Titta på (500) days of Summer, igen? Titta på Scott Pilgrim vs. The World, igen? Lyssna på The Knife? Dö?
Hejdå.
Min dröm är din dröm
Åh jag längtar så mycket, mer, mest till Kents nya platta. Inte för att jag tröttnar på alla album som redan finns och som hänger runt, utan jag vill höra nytt och känna att det fortfarande finns saker som exhalterar mig sådär. Förstå, att självaste Kent, som alla påstår är världens "emo-band" och "dystra" kan göra mig så glad. Så glad, glad, glad.
Just nu längtar jag mest till att ta den där jäkla studenten, slänga mig ut ur Sverige och resa i all evighet. Eller så längtar jag till att bo alldeles ensam någonstans väldigt avlägset. Eller så längtar jag till att bo med någon jag tycker om tillräckligt mycket för att kunna spendera dagar ut och in med denne, någonstans mitt i någon storstad. Ni vet, sådana drömmar man har när man är 16 år och som man tänker "Vad fan?" om när man är 56? Ungefär så.
En natt drömde jag att jag var en banan. Slutsats: jag äter för många bananer. Hm.
Sen så har jag glömt att läsa ut böcker som man skulle ha läst i skolan. Slutsats: jag läser för mycket annat.
Mitt hår börjar bli tjockare. Slutsats: jag vill inte färga det lila då
Just nu längtar jag mest till att ta den där jäkla studenten, slänga mig ut ur Sverige och resa i all evighet. Eller så längtar jag till att bo alldeles ensam någonstans väldigt avlägset. Eller så längtar jag till att bo med någon jag tycker om tillräckligt mycket för att kunna spendera dagar ut och in med denne, någonstans mitt i någon storstad. Ni vet, sådana drömmar man har när man är 16 år och som man tänker "Vad fan?" om när man är 56? Ungefär så.
En natt drömde jag att jag var en banan. Slutsats: jag äter för många bananer. Hm.
Sen så har jag glömt att läsa ut böcker som man skulle ha läst i skolan. Slutsats: jag läser för mycket annat.
Mitt hår börjar bli tjockare. Slutsats: jag vill inte färga det lila då
Varför? Svart, tjockt, långt hår är så fint.
Vad osammanhängande allting blev. Men det är för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva (raritet). "Ahmen, du älskar ju att skriva jävla kioskmongo", tänker säkert alla ni. Jag skriver faktiskt mer än vad jag sover.
Vad osammanhängande allting blev. Men det är för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva (raritet). "Ahmen, du älskar ju att skriva jävla kioskmongo", tänker säkert alla ni. Jag skriver faktiskt mer än vad jag sover.
(500) days of Summer
Jag älskar att filmen inte slutade som alla kärleksfilmer brukar. Den var lagomt verklighetstrogen. Helt underbar. Ganska sorglig kanske, beror väl på hur man ser på det.
"This is not a lovestory. It's a story about love."
Sea of love
+ Thé
+ Äta onyttigheter i några dagar för att kompensera allt nyttigt man har ätit väldigt länge
+ Meditera, igen
+ Försöka bli stabil
Även om det går väldigt långsamt framåt så kommer jag någonstans. Och någonstans är bättre än ingenstans, just precis nu. Förutom Cat Power lyssnar jag på Radiohead och småflinar lite eftersom att allt jag gör just nu är allt jag borde göra under ledig tid. Just nu borde jag studera för fullt. Men jag sätter faktiskt mitt välmående före studierna, just nu.
Just nu. Precis så.
Även om det går väldigt långsamt framåt så kommer jag någonstans. Och någonstans är bättre än ingenstans, just precis nu. Förutom Cat Power lyssnar jag på Radiohead och småflinar lite eftersom att allt jag gör just nu är allt jag borde göra under ledig tid. Just nu borde jag studera för fullt. Men jag sätter faktiskt mitt välmående före studierna, just nu.
Just nu. Precis så.
Min älskade.
Idag har jag varit officiellt tillsammans med min man Rasmus i ett helt år. Och jag älskar honom mer än vad jag gjorde igår och mindre än vad jag kommer att göra imorgon. Och han får mitt hjära att slå lite snabbare och får andetagen att tappa bort sig. Jag älskar dig så det gör ont ibland. Du gör mig så lycklig, Rasmus.
Förhoppningsvis får jag kalla dig för min ett bra tag till. Det känns så härligt, varje gång.
Förhoppningsvis får jag kalla dig för min ett bra tag till. Det känns så härligt, varje gång.
You are my sweetest downfall, I loved you first, I loved you first
Jag borde kanske exapandera min umgängeskrets. Jag orkar bara vara med Rasmus, när jag väl orkar. Det är "typ" dåligt har jag fått höra nu. Jag borde tydligen försöka öppna mig för lite flera och umgås med människor. Fast jag gör ju det. Med måtta. Varför trycka in en massa människor i vardagen om man ändå inte känner ett behov av det? Nej. Det låter inte heller så sunt, faktiskt.
Förövrigt så funderar jag nu på att slita fingrarna från tangentbordet (oj vad dramatiskt det lät) och titta på 500 days of summer. Jag har varit smått busig och lyssnat på soundtracket och om musiken är bra, then the movie 'otta be good.
Men jag förstår inte. Inenting är roligare än att skriva. Det är så befriande. Jag kan tänka mig att det är så en konstnär känner när denne skapar något riktigt fantastiskt. Sedan, om man är som jag, väldigt petig med vad man skriver; så blir det mindre kul när man läser genom lilla novellen och raderar alltihop för att man tycker den blev tråkig.
Jag vet. Jag är skittråkig. Det har ni nog märkt för ni har blivit en aning färre. Det brukade vara lite över 180 stycken av er. Tåren i ögat. Haha. Nej men. Ni vet. Ibland blir man skittråkig. Skit. Tråkig. Rakt genom. Det får man låta sig själv vara även om det är väldigt irriterande för en själv också.
Och bra låtar och så. En fin, lugn och fantastiskt bra låt. Ganska gammal förvisso, men musik är som vin.
Regina Spektor - Samson
Förövrigt så funderar jag nu på att slita fingrarna från tangentbordet (oj vad dramatiskt det lät) och titta på 500 days of summer. Jag har varit smått busig och lyssnat på soundtracket och om musiken är bra, then the movie 'otta be good.
Men jag förstår inte. Inenting är roligare än att skriva. Det är så befriande. Jag kan tänka mig att det är så en konstnär känner när denne skapar något riktigt fantastiskt. Sedan, om man är som jag, väldigt petig med vad man skriver; så blir det mindre kul när man läser genom lilla novellen och raderar alltihop för att man tycker den blev tråkig.
Jag vet. Jag är skittråkig. Det har ni nog märkt för ni har blivit en aning färre. Det brukade vara lite över 180 stycken av er. Tåren i ögat. Haha. Nej men. Ni vet. Ibland blir man skittråkig. Skit. Tråkig. Rakt genom. Det får man låta sig själv vara även om det är väldigt irriterande för en själv också.
Och bra låtar och så. En fin, lugn och fantastiskt bra låt. Ganska gammal förvisso, men musik är som vin.
Regina Spektor - Samson
You girls never know how you make a boy feel
Jag är helt skapligt trött på snön. Den har existerat här i 1 dag nu. Vider.
No you girls - Franz Ferdinand
Yes Lava, låt oss die together.
Efter att ha längtat i ca 3 veckor åt jag äntligen min älskade, beloved, ... geelsken (haha nej) sushi. Fast jag kunde verkligen inte äta för Rasmus satt mitt emot mig och han kan äta sånt och jag blev bara allmänt nervös, dö.
Haters gonna hate.
Efter att ha längtat i ca 3 veckor åt jag äntligen min älskade, beloved, ... geelsken (haha nej) sushi. Fast jag kunde verkligen inte äta för Rasmus satt mitt emot mig och han kan äta sånt och jag blev bara allmänt nervös, dö.
Haters gonna hate.
Take your sad little face and leave your pride at the door ‘cause she never gonna touch you no more
Försöker ta viktiga beslut
1. Göra thé eller inte
1. Göra thé eller inte
2. Plugga kemi eller allt annat
3. Leva eller dö
Den sista var mindre seriös. Men ni förstår. Om det är de viktiga besluten jag måste ta i just denna stund, så kan inte livet vara alltför spännande. Hmpf. What to do? Har missat 5 prov och 2 inlämningar de tre senaste veckorna. Det är inte rätt, förstår ni. Nu måste jag ta igen bajset. Mycket angenämt. Dessutom så måste jag kolla synen. Jag ser knappt någonting. Allt är extremt suddigt, med glasöogn också. För att inte tala om utan.
Nu räcker det. Vi ses.
Den sista var mindre seriös. Men ni förstår. Om det är de viktiga besluten jag måste ta i just denna stund, så kan inte livet vara alltför spännande. Hmpf. What to do? Har missat 5 prov och 2 inlämningar de tre senaste veckorna. Det är inte rätt, förstår ni. Nu måste jag ta igen bajset. Mycket angenämt. Dessutom så måste jag kolla synen. Jag ser knappt någonting. Allt är extremt suddigt, med glasöogn också. För att inte tala om utan.
Nu räcker det. Vi ses.
Pour mettre l'honneur sur la ligne
+ Kent spelar in nytt
+ Böcker
+ Djup tystnad
+ Djup tystnad
+ Att vara ensam
747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747 / 747
Ibland, när människor verkligen inte förstår sig på mig eller när jag känner mig som en börda ungefär; så föreställer jag mig hela universum. Jag är absolut ingenting, när man ser på helheten. Inte ens så liten som ett sandkorn. Nästan obefintlig; men samtidigt väldigt befintlig. Då spelar det ingen roll, att ingen förstår. För jag är knappt verklig. Allting är egentligen, knappt verkligt.
Jag försvinner ibland, lite i tankarna. Ibland glömmer jag bort helt att jag faktiskt finns på riktigt. Och vet du vad? Det är det skönaste som finns. Att inte existera i den fysiska världen. Att ha någonstans man kan fly. Jag vet inte hur man gör annars. Just därför, så är det egentligen ingenting som berör mig. Egentligen så är alla tjafs, alla hemska, hemska, hemska och mörka minnen, sex, vänskap, kärlek, skola, mat, vatten, pengar, kläder och så vidare, bara sådant som finns på utsidan. Som att jag är bakom en glasruta, en skottsäker en. Jag ser allting lite med en taskig attityd. "Jamen stick då." eller "Vem fan bryr sig?" eller "Du är så elak" bara för att jag egentligen inte vet hur det står till. Om man inte vet hur det står till, hur vet man hur man känner?
Hur vet man liksom att man är kär, när det egentligen aldrig känns 100% vackert och ärligt i en själv? Hur skapar man en ärlig och vacker vänskap? Hur är saker och ting ärliga och vackra? Hur känner man sådant? Går det ens att känna? Och varför, varför, varför känns det alltid så ihåligt? Varför fylls man aldrig upp av en påtaglig massa istället? Varför är man bara kött, ben och organ? Varför, varför, varför finns ingenting fint planterat i en som blomstrar när man känner sig som mest obefintlig?
Jag vet inte. Men egentligen, så spelar det ingen roll. Vad är jag i jämförelse med allt och alla andra? Mindre än ett sandkorn. Precis så. Vilket är skönt. Ju mindre jag är, desto mindre blir frågorna, problemen och allting emellan. Det funkar ibland. Vilket finurligt knep, va.
Jag försvinner ibland, lite i tankarna. Ibland glömmer jag bort helt att jag faktiskt finns på riktigt. Och vet du vad? Det är det skönaste som finns. Att inte existera i den fysiska världen. Att ha någonstans man kan fly. Jag vet inte hur man gör annars. Just därför, så är det egentligen ingenting som berör mig. Egentligen så är alla tjafs, alla hemska, hemska, hemska och mörka minnen, sex, vänskap, kärlek, skola, mat, vatten, pengar, kläder och så vidare, bara sådant som finns på utsidan. Som att jag är bakom en glasruta, en skottsäker en. Jag ser allting lite med en taskig attityd. "Jamen stick då." eller "Vem fan bryr sig?" eller "Du är så elak" bara för att jag egentligen inte vet hur det står till. Om man inte vet hur det står till, hur vet man hur man känner?
Hur vet man liksom att man är kär, när det egentligen aldrig känns 100% vackert och ärligt i en själv? Hur skapar man en ärlig och vacker vänskap? Hur är saker och ting ärliga och vackra? Hur känner man sådant? Går det ens att känna? Och varför, varför, varför känns det alltid så ihåligt? Varför fylls man aldrig upp av en påtaglig massa istället? Varför är man bara kött, ben och organ? Varför, varför, varför finns ingenting fint planterat i en som blomstrar när man känner sig som mest obefintlig?
Jag vet inte. Men egentligen, så spelar det ingen roll. Vad är jag i jämförelse med allt och alla andra? Mindre än ett sandkorn. Precis så. Vilket är skönt. Ju mindre jag är, desto mindre blir frågorna, problemen och allting emellan. Det funkar ibland. Vilket finurligt knep, va.
You don't really understand human nature unless you know why a child on a merry-go-round will wave at his parents every time around - and why his parents will always wave back.
1. VARFÖR GÅR DU UPP OM MORGONEN?
För att det alltid finns anledning till att gå upp, även om det innebär att vakna upp till en tjock dimma som tränger genom varje cell man består och infekterar en med otrolig negativitet. Till och med då; i de allra mörkaste stunderna, när man tror att det snart är slut och man närmar sig ljuset (haha) så bara säger det "BAM!" i huvudet och rätt ljus strömmar in. Jag har haft mat på bordet, tak över huvudet (för det mesta) och jag går i skolan. Om inte det räcker vet jag fan inte.
2. VARFÖR ÄR DU SÅ JÄVLA NEGATIV?
2. VARFÖR ÄR DU SÅ JÄVLA NEGATIV?
Jag är faktiskt inte negativ. Jag är ganska positiv, i mig. Ingenting som jag behöver utstråla längre; jag bryr mig helt enkelt inte nu. Förut så betydde det allt. Att verka glad, se glad ut, skratta och le; vara den lyckligaste man kan tänka sig. Tills en klok kille berättade något för mig när vi satt och talades vid. "Dina ögon är så jäkla sorgsna, Nora. Vad fan är fel?". Då slog det. Jag är inte negativ. Var jag negativ skulle jag ha tagit livet av mig när jag var 12 eller något.
3. VAD SKULLE DU ÖNSKA OM DU HADE TRE ÖNSNINGAR?
3. VAD SKULLE DU ÖNSKA OM DU HADE TRE ÖNSNINGAR?
Hm. Att alla utsatta barn; som utsätts för helt absurda miljöer, som befinner sig i krig och som får utså skit, slits bort från det. Att varenda unge är innerligt lycklig. Även fast jag vet att det inte går. Jag hatar att se barn gråta. Avskyr det. Jag hatar att veta vilken stor idiot jag är, det finns så många som har det så förbannat mycket sämre än mig. Barn som far illa får blodet att koka i mina ådror. Och jag kan gråta som mest, för att jag vet att det pågår samtidigt som många andra har det så fruktansvärt bra men inte förstår det. Det gör ont i hela kroppen och det värsta är att vi är ganska få som tänker på detta ungefär konstant. I värsta panikångesten jag får, består en stor del av den; av skulden jag känner för att jag inte kan göra något. Nu skrevs det mycket om den önskningen, ska snabba på resten.
Sedan önskar jag mig lycka, på något sätt. Att få vara lycklig på rikigt. Att någon springer in och håller om mig, håller min hand, rör vid mig med värme och tittar mig i ögonen utan att säga ett jävla ord. Som finns, hela tiden. Som jag aldrig vill förlora. Jag vill ha lycka; av någon. Dela lycka, det vill jag, så mycket. Att få känna den där lyckan som de flesta i min omgivning kan känna ibland, att kunna ha bockat för den känslan. Jag vill höra till någon som vill höra till mig. I framtiden, hoppas jag att någon snäll själ vill ansluta sig till mig. Haha.
Sedan så önskar jag mig liv för alltid. Att inte kunna dö. Varför, vill jag inte berätta för det låter sinnesjukt.
Sedan önskar jag mig lycka, på något sätt. Att få vara lycklig på rikigt. Att någon springer in och håller om mig, håller min hand, rör vid mig med värme och tittar mig i ögonen utan att säga ett jävla ord. Som finns, hela tiden. Som jag aldrig vill förlora. Jag vill ha lycka; av någon. Dela lycka, det vill jag, så mycket. Att få känna den där lyckan som de flesta i min omgivning kan känna ibland, att kunna ha bockat för den känslan. Jag vill höra till någon som vill höra till mig. I framtiden, hoppas jag att någon snäll själ vill ansluta sig till mig. Haha.
Sedan så önskar jag mig liv för alltid. Att inte kunna dö. Varför, vill jag inte berätta för det låter sinnesjukt.