Jag tror att jag talar för alla författare när jag säger att vi skriver bäst när vi är på vippen att hoppa framför ett tåg eller överdosera någonting. När jag mår som allra värst så får jag ut allting helt korrekt och läser sedan det för att förstå lite mer. I form av noveller, halvfärdiga romaner, fantasyberättelser, det spelar nästan ingen större roll. Och de blir inte bara deprimerande, de fylls med lycka, ilska och allt sådant mänskligt. Det är skönt att kunna klä sina känslor med ord, formulera känslor som varken är ord, prylar eller någonting att ta i. 

Är glad över att ha ett skrivar-flöde, jag behöver inte känna mig vidare förvirrad över vad jag känner. Det finns på papper, för det mesta.