Sitter just nu i min fantastiskt sköna säng, klädd i Rasmus fantastiskt stora tröja och iförd i ett par tjocka strumpor med The Knife's fina låt 'Marble House' som ekar bakgrunden och undrar vad jag skall göra med dagen som väntar på att tas tag i. Med tanke på hur mycket jag missat i skolan (eller ja, struntat i; vi borde vara ärliga mot varandra vid det här laget) så vore det ytterst klokt att ta itu med det. Men å andra sidan så har jag för mig att jag aldrig har varit vidare klok. Hmpf. Frågan är då vad jag annars kan göra dagen efter jul. Sova, förmodligen. Det skulle sitta väldigt fint. Jag somnade runt kl 6 i morse, ha-ha. Ägd jag blev där. 

Eller så går jag ned på stan och letar efter gott thé. Men det är väl stängt eller något. Hm. Det kan vara skönt att ha en helt ledig dag ibland, förvisso. Men det är fruktansvärt jobbigt att hitta på något att göra när det sista man vill ha är sällskap av människor. Läsa. Dricka thé? Titta på Clannad eller Love Hina? Titta på (500) days of Summer, igen? Titta på Scott Pilgrim vs. The World, igen? Lyssna på The Knife? Dö? 

Hejdå.

Varför? Svart, tjockt, långt hår är så fint. 

Vad osammanhängande allting blev. Men det är för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva (raritet). "Ahmen, du älskar ju att skriva jävla kioskmongo", tänker säkert alla ni. Jag skriver faktiskt mer än vad jag sover.

+ Thé

+ Äta onyttigheter i några dagar för att kompensera allt nyttigt man har ätit väldigt länge

+ Meditera, igen

+ Försöka bli stabil

Även om det går väldigt långsamt framåt så kommer jag någonstans. Och någonstans är bättre än ingenstans, just precis nu. Förutom Cat Power lyssnar jag på Radiohead och småflinar lite eftersom att allt jag gör just nu är allt jag borde göra under ledig tid. Just nu borde jag studera för fullt. Men jag sätter faktiskt mitt välmående före studierna, just nu. 

Just nu. Precis så.

Jag är helt skapligt trött på snön. Den har existerat här i 1 dag nu. Vider.

Yes Lava, låt oss die together. 

Efter att ha längtat i ca 3 veckor åt jag äntligen min älskade, beloved, ... geelsken (haha nej) sushi. Fast jag kunde verkligen inte äta för Rasmus satt mitt emot mig och han kan äta sånt och jag blev bara allmänt nervös, dö. 

Haters gonna hate.

Gotye är bara så fantastiskt duktig. 

Hjdghdkjfhgjksdhgirjfdsgdlksjkldgjd.

Försöker ta viktiga beslut

1. Göra thé eller inte

2. Plugga kemi eller allt annat

3. Leva eller dö

Den sista var mindre seriös. Men ni förstår. Om det är de viktiga besluten jag måste ta i just denna stund, så kan inte livet vara alltför spännande. Hmpf. What to do? Har missat 5 prov och 2 inlämningar de tre senaste veckorna. Det är inte rätt, förstår ni. Nu måste jag ta igen bajset. Mycket angenämt. Dessutom så måste jag kolla synen. Jag ser knappt någonting. Allt är extremt suddigt, med glasöogn också. För att inte tala om utan.

Nu räcker det. Vi ses.

+ Kent spelar in nytt

+ Böcker
+ Djup tystnad

+ Att vara ensam

Ibland, när människor verkligen inte förstår sig på mig eller när jag känner mig som en börda ungefär; så föreställer jag mig hela universum. Jag är absolut ingenting, när man ser på helheten. Inte ens så liten som ett sandkorn. Nästan obefintlig; men samtidigt väldigt befintlig. Då spelar det ingen roll, att ingen förstår. För jag är knappt verklig. Allting är egentligen, knappt verkligt. 

Jag försvinner ibland, lite i tankarna. Ibland glömmer jag bort helt att jag faktiskt finns på riktigt. Och vet du vad? Det är det skönaste som finns. Att inte existera i den fysiska världen. Att ha någonstans man kan fly. Jag vet inte hur man gör annars. Just därför, så är det egentligen ingenting som berör mig. Egentligen så är alla tjafs, alla hemska, hemska, hemska och mörka minnen, sex, vänskap, kärlek, skola, mat, vatten, pengar, kläder och så vidare, bara sådant som finns på utsidan. Som att jag är bakom en glasruta, en skottsäker en. Jag ser allting lite med en taskig attityd. "Jamen stick då." eller "Vem fan bryr sig?" eller "Du är så elak" bara för att jag egentligen inte vet hur det står till. Om man inte vet hur det står till, hur vet man hur man känner?

Hur vet man liksom att man är kär, när det egentligen aldrig känns 100% vackert och ärligt i en själv? Hur skapar man en ärlig och vacker vänskap? Hur är saker och ting ärliga och vackra? Hur känner man sådant? Går det ens att känna? Och varför, varför, varför känns det alltid så ihåligt? Varför fylls man aldrig upp av en påtaglig massa istället? Varför är man bara kött, ben och organ? Varför,  varför, varför finns ingenting fint planterat i en som blomstrar när man känner sig som mest obefintlig? 

Jag vet inte. Men egentligen, så spelar det ingen roll. Vad är jag i jämförelse med allt och alla andra? Mindre än ett sandkorn. Precis så. Vilket är skönt. Ju mindre jag är, desto mindre blir frågorna, problemen och allting emellan. Det funkar ibland. Vilket finurligt knep, va.