Ibland, när människor verkligen inte förstår sig på mig eller när jag känner mig som en börda ungefär; så föreställer jag mig hela universum. Jag är absolut ingenting, när man ser på helheten. Inte ens så liten som ett sandkorn. Nästan obefintlig; men samtidigt väldigt befintlig. Då spelar det ingen roll, att ingen förstår. För jag är knappt verklig. Allting är egentligen, knappt verkligt. 

Jag försvinner ibland, lite i tankarna. Ibland glömmer jag bort helt att jag faktiskt finns på riktigt. Och vet du vad? Det är det skönaste som finns. Att inte existera i den fysiska världen. Att ha någonstans man kan fly. Jag vet inte hur man gör annars. Just därför, så är det egentligen ingenting som berör mig. Egentligen så är alla tjafs, alla hemska, hemska, hemska och mörka minnen, sex, vänskap, kärlek, skola, mat, vatten, pengar, kläder och så vidare, bara sådant som finns på utsidan. Som att jag är bakom en glasruta, en skottsäker en. Jag ser allting lite med en taskig attityd. "Jamen stick då." eller "Vem fan bryr sig?" eller "Du är så elak" bara för att jag egentligen inte vet hur det står till. Om man inte vet hur det står till, hur vet man hur man känner?

Hur vet man liksom att man är kär, när det egentligen aldrig känns 100% vackert och ärligt i en själv? Hur skapar man en ärlig och vacker vänskap? Hur är saker och ting ärliga och vackra? Hur känner man sådant? Går det ens att känna? Och varför, varför, varför känns det alltid så ihåligt? Varför fylls man aldrig upp av en påtaglig massa istället? Varför är man bara kött, ben och organ? Varför,  varför, varför finns ingenting fint planterat i en som blomstrar när man känner sig som mest obefintlig? 

Jag vet inte. Men egentligen, så spelar det ingen roll. Vad är jag i jämförelse med allt och alla andra? Mindre än ett sandkorn. Precis så. Vilket är skönt. Ju mindre jag är, desto mindre blir frågorna, problemen och allting emellan. Det funkar ibland. Vilket finurligt knep, va.