Då och då så kan jag stanna upp och bara tänka till riktigt, riktigt, riktigt mycket. Under de stunderna är allting helt solklart och alla beslut är enkla som bara den. Tyvärr, så försvinner de lika snabbt se de uppenbarar sig. En skön känsla är känslan av att veta vad som skall hända. Inte i detalj, inte händelsen i sig men att kunna tänka tyst för sig själv; "Det här kommer att gå". Vad är bättre än att vara säker på att saker och ting kommer att gå rätt? Vågen av lättnad som sköljer över en varje gång man klarat sig (knappt) är mer obehaglig än en lättnad. Man ska inte leva med osäkerheter, man ska inte vara rädd för någonting. Jag har full förståelse för hurvida rädsla håller oss en aning fästa på Jorden, men samtidigt ser jag ingen mening i att sprida skräck i sig själv hela tiden. 

Varför är man så rädd? För framtiden, för att växa upp, för att dö, för att få barn, för att gifta sig, för att åka berg och dal bana, för att slå sig, för att ha ont? Vad är det man är så rädd om, om inte sin människokropp som förövrigt inte är mycket att skryta om. Hur kan man vara rädd om någonting, sig själv, om man inte ens är övertygad om att den finns? Hur vågar man hämma sig själv så obarmhärtigt mycket, för att s.k "skydda" sig själv? Jag tror inte så mycket skyddas om man hela tiden gömmer sig, är rädd, oroar sig. Och alla gör det. De lyckligaste av oss, är rädda. Vi är rädda om oss, när vi inte ens vet om våran existens är fastställd. 

Exakt vad försöker en mamma skydda när hon ber sin son att bära hjälm när han cyklar? Det fysiska, som är hans huvud eller försöker hon rädda sig själv från att behöva ångra det, om någonting händer? Vart någonstans börjar man tänka på sig själv och på andra, om man ens gör det? 

Det är kvällstid och då blir jag filosof. Typ.