Jag borde kanske exapandera min umgängeskrets. Jag orkar bara vara med Rasmus, när jag väl orkar. Det är "typ" dåligt har jag fått höra nu. Jag borde tydligen försöka öppna mig för lite flera och umgås med människor. Fast jag gör ju det. Med måtta. Varför trycka in en massa människor i vardagen om man ändå inte känner ett behov av det? Nej. Det låter inte heller så sunt, faktiskt. 

Förövrigt så funderar jag nu på att slita fingrarna från tangentbordet (oj vad dramatiskt det lät) och titta på 500 days of summer. Jag har varit smått busig och lyssnat på soundtracket och om musiken är bra, then the movie 'otta be good. 

Men jag förstår inte. Inenting är roligare än att skriva. Det är så befriande. Jag kan tänka mig att det är så en konstnär känner när denne skapar något riktigt fantastiskt. Sedan, om man är som jag, väldigt petig med vad man skriver; så blir det mindre kul när man läser genom lilla novellen och raderar alltihop för att man tycker den blev tråkig. 

Jag vet. Jag är skittråkig. Det har ni nog märkt för ni har blivit en aning färre. Det brukade vara lite över 180 stycken av er. Tåren i ögat. Haha. Nej men. Ni vet. Ibland blir man skittråkig. Skit. Tråkig. Rakt genom. Det får man låta sig själv vara även om det är väldigt irriterande för en själv också. 

Och bra låtar och så. En fin, lugn och fantastiskt bra låt. Ganska gammal förvisso, men musik är som vin. 
Regina Spektor - Samson