Lyssnar på en massa Kent och mer eller mindre struntar i allt skolarbete. Det är faktiskt fel och jag uppmanar alla andra att aldrig ens tänka tanken. Jag trodde nästan att jag skulle bli bättre när jag blev tvungen att göra allt. Det har inte förändrats det minsta. Istället för att skriva psykologin eller tja, börja med den (den skall vara inlämnad imorgon) så sitter jag och tittar ut lite. Jag har en ganska fin utsikt här borta. Man ser ut över alla bilar. Man ser gatulyktor härifrån och jag kan se en massa, massa, massa. När jag sätter mig på den lite bredare fönsterkanten kan jag vinkla mig och se till och med mer. Jag brukar öppna fönstret halvt och låta handen vila emellan fönsterrutan och den tjocka luften. Det är kallt men det balanseras i och med att jag sitter i ett förbryllande varmt rum. Det mesta blir ganska obetydligt när jag sitter där, för från och med den sekunden som jag satt mig och spejat ut så är det endast bilar, träd och lyktor jag ser. Jag ser inte människor i sig. Jag hör inte människor, i sig. Jag känner inte människors närvaro och det är det skönaste jag vet. Ingen är en tillräcklig favorit för att jag skall kunna spendera för mycket tid med honom/henne. Det skulle inte hålla. Jag njuter inte av människors sällskap så mycket som jag skulle kunna.


Ändå så känner man sig på något sätt tom utan andras sällskap. Trots att man ändå vill bort och bara slippa allihopa. Ändå så känner man att det kanske är viktigt att ha en verklighet att gå tillbaka till när man tippar över eller in på fantasi. Kanske är det nyttigt att ha en ganska brutal, grå och smärre tråkig bild av en verklighet för att kunna måla upp en färglad fantasivärld. Det kan inte vara lätt att hitta på, skapa och drömma om en massa om man ändå lever det. Ibland är det väl okej att unna sig lite tidsuppfattning. Ibland kanske det är bra att gråta, skratta eller bli riktigt förbannad. Men det är fortfarande intressant hur jag hela tiden vill sudda ut alla och sitta ensam. Samtidigt som den tanken hittar sin väg till alla vrån som finns i hjärnan så ryser jag till lite av att tänka på att det kanske händer någon gång. Om det gör det; så kommer jag att gå sönder allt eftersom, då saknaden efter att vilja bort kommer expanderas hela tiden och det kommer inte gå att förflytta sig runt i huvudet, det man har längtat efter är ju liksom där redan; varför då sätta sig i en bubbla om ingen ändå stör?

Hur jag än vrider och vänder på det hittar jag inget svart eller vitt. Det hela är en grå smet. Allting bara händer och jag nickar, skakar på huvudet och tvekar ibland. Utan att riktigt invända eller säga ifrån simmar jag sida vid sida med självförakt, önsketänkande och ångest i ett hav nästan fyllt med otrevligheter. Jag drunknar aldrig riktigt; men vågorna kan bli tillräckligt höga och stora för att dra med mig om de vill. Jag känner mig smärre maktlös ibland för det känns menlöst att fortsätta simma. Ibland undrar man om det vore bättre att bara ge med sig. Men ändå så är det skrämmande att föreställa sig hur allting bara slukar en och hur man blir ett med allt man försökt ta avstånd ifrån. Det finns både positiva och negativa sidor med allting. 

Någonstans långt och djupt inne i det jag kallar "MIG" så antar jag att jag saknar oskyldigheten i att vara ett barn. För då är det någorlunda OK att våga vara rädd för sådant man aldrig stött på. Numera skall man vara beredd. Men att vara beredd på hemska saker som kan hända låter mera skräckinjagande än att faktiskt vara rädd. 


DET ÄR EGENTLIGEN FÖR JÄVLIGT ATT JAG KLAGAR. EGENTLIGEN SÅ HAR JAG DET BÄTTRE ÄN 70% AV MÄNNISKORNA PÅ JORDEN. Jag vet redan.