I morse när jag vaknade upp så slängdes jag rikt in i en typ, vad säger man, orkan av förnuftsvidriga tankar. Det bara snurrade runt och runt och runt och runt. Innan jag visste ordet av satt jag där och var skräckslagen. Jag kom att tänka på att jag har levt 16 år redan. 16 år. 16 till. Ytterligare 16 år. Sen finns jag kanske inte mer. Och dessa sexton år har känts som två månader. Och jag har inte gjort något än. Jag har bara funnits, precis som de flesta runt mig. Det känns skrämmande och det är obehagligt att veta.

Förstår ni vad jag menar? Det går så fort. Jag är inte rädd för att dö, inte det minsta, konstigt nog. Jag är mest rädd för att inte hinna leva. Det har funnits så många hinder och jag vet inte när jag kommer att få uppleva allt jag bara kan skriva om. Det känns så... åh. Läskigt, bara.