Rasmus, Rasmus, Rasmus, Rasmus, Rasmus, fan vad du är fin. Förmodligen den finaste människan jag känner, för att du skiljer dig så ofattbart mycket ifrån alla andra i mina ögon. Sticker ut så mycket, så, mycket. Du är så ögonskön att det gör ont i ögonen. En sådan fin, fin, fin vän. Och jag trodde aldrig att jag kunde sakna dig så mycket. Jag menar. Såg dig sist för en vecka sedan och jag har varit utan dig i mer än 1 vecka förut. Nu känns det helt fruktansvärt jobbigt och jag vill bara hålla om dig. Hålla om hela stora, långa dig. Ligga i din famn, låta dig ligga i min famn (tänk att jag klarar det) och prata med dig. Avbryta mitt i meningar och kyssa fina dig. 

Visserligen så ogillar jag "gullegull"-saker och håller mig ifrån sådant. Men jag saknar dig så mycket att jag inte behöver låtsas ens. Du är så jävla fin och jag tycker om dig så enormt mycket, min kära.