What if?
Snart är det ett helt nytt år och snart sitter jag där ganska frustrerad över att ingenting har varit helt värt just det året. Men jag måste medge att jag har ganska mycket att vara tacksam över, även om det kan se bäcksvart ut ibland. Man ser det man vill se, så att säga. Bortsett från att jag har mat att äta, rena kläder att bära och rent vatten att dricka; samt tak över huvudet och en kudde att vila huvudet på från natt till natt (även om jag inte utnyttjar den förutsättningen till fullo) så finns det även böcker jag har mycket att tacka.
Efter att ha läst en massa skitböcker genom dagar och veckor (mest för att försöka skjuta undan alla förvirrande tankar som irrat runt som kackerlackor i huvudet på mig) så måste jag medge att jag blev fruktansvärd glad över att hitta en bok som både var meter, kilometer och flera mil lång och inte nog med det; något utöver det vanliga. The Wind-Up Bird Chronicle heter den, lite smakfullt sådär. På svenska benämns den som Fågeln som Vrider Upp Världen. Faktum är att det egentligen inte är bra för sådana som mig att läsa böcker som denna (=djupt deprimerade människor med svår ångest, från och till) eftersom att den inte saktar ner tankeprocessen. Snarare tvärtom. Kackerlackorna som jag skrev om ovan blev fler. Men nu var de liksom organiserade. Det fanns tomma ytor emellan de. Jag vet inte varför jag tog dessa vidriga kryp som exempel, men ni förstår. Haruki Murakami är förmodligen en av mina favoritförfattare, nu. Två böcker senare.
För att kort sammanfatta denna bok utan att avslöja för mycket skriver jag: en brunn.
Inte nog med att denna bok tagit plats i mitt oplacerade liv så kan jag ju nämna den andra boken ganska snabbt. Efter att ha sett filmen Norwegian wood så var jag ju tvungen att kika genom boken också. Aldrig någonsin har en film levt upp till kraven som en bok har satt tidigare. Jag menar dock absolut inte att filmen var i närheten av bokens perfektion och finess, men det var inte meningen heller. Den var snarare som ett stöd. En ordlista, kanske. Att få upp karaktärerna i form av bilder var faktiskt något av en lättnad. En speciell scen ur filmen berörde mig fantastiskt mycket. Kort därefter stötte jag på samma scenario i boken och jag blev självklart mer berörd av de omsorgsfullt valda orden än ur orden som slängdes runt på måfå i filmen; men jag fick en mer klar bild, liksom.
Tja. Somliga är tacksamma över underbara vänner, pojkvänner och typ familj. Haha. Böcker skulle inte gå att leva utan. Eller ord och meningar och ordning i huvudet. Mitt i allt kaos så har jag hittat min egna fred-zon. Lyckligtvis tränger sig ingen förutom jag in och det finns inga dörrhantag att rycka i. Den är nämligen bara till för mig.
Efter att ha läst en massa skitböcker genom dagar och veckor (mest för att försöka skjuta undan alla förvirrande tankar som irrat runt som kackerlackor i huvudet på mig) så måste jag medge att jag blev fruktansvärd glad över att hitta en bok som både var meter, kilometer och flera mil lång och inte nog med det; något utöver det vanliga. The Wind-Up Bird Chronicle heter den, lite smakfullt sådär. På svenska benämns den som Fågeln som Vrider Upp Världen. Faktum är att det egentligen inte är bra för sådana som mig att läsa böcker som denna (=djupt deprimerade människor med svår ångest, från och till) eftersom att den inte saktar ner tankeprocessen. Snarare tvärtom. Kackerlackorna som jag skrev om ovan blev fler. Men nu var de liksom organiserade. Det fanns tomma ytor emellan de. Jag vet inte varför jag tog dessa vidriga kryp som exempel, men ni förstår. Haruki Murakami är förmodligen en av mina favoritförfattare, nu. Två böcker senare.
För att kort sammanfatta denna bok utan att avslöja för mycket skriver jag: en brunn.
Inte nog med att denna bok tagit plats i mitt oplacerade liv så kan jag ju nämna den andra boken ganska snabbt. Efter att ha sett filmen Norwegian wood så var jag ju tvungen att kika genom boken också. Aldrig någonsin har en film levt upp till kraven som en bok har satt tidigare. Jag menar dock absolut inte att filmen var i närheten av bokens perfektion och finess, men det var inte meningen heller. Den var snarare som ett stöd. En ordlista, kanske. Att få upp karaktärerna i form av bilder var faktiskt något av en lättnad. En speciell scen ur filmen berörde mig fantastiskt mycket. Kort därefter stötte jag på samma scenario i boken och jag blev självklart mer berörd av de omsorgsfullt valda orden än ur orden som slängdes runt på måfå i filmen; men jag fick en mer klar bild, liksom.
Tja. Somliga är tacksamma över underbara vänner, pojkvänner och typ familj. Haha. Böcker skulle inte gå att leva utan. Eller ord och meningar och ordning i huvudet. Mitt i allt kaos så har jag hittat min egna fred-zon. Lyckligtvis tränger sig ingen förutom jag in och det finns inga dörrhantag att rycka i. Den är nämligen bara till för mig.
Kommentarer
Trackback
