Idag fick jag för första gången på väldigt länge; höra något ytterst förnuftigt. "Jag tycker att du skall ut och resa efter gymnasiet", sade hon. Att jag ska ut och resa. Ha! Det har jag aldrig hört någon be mig att göra. Det har alltid handlat om att plugga, plugga, plugga och bli något. Men nu sa hon att hon tyckte att det vore perfekt att ta ett år ledigt och resa.

Men då blir jag lite rädd. För tänk om jag reser till alla fina städer jag drömt om. Rom, Nairobi, Dehli, Tokyo, Paris och så vidare. Jag reser dit, släpper ned allting och ser mig om. Suckar tungt och blir besviken. "Är det allt?". Tänk om jag måste vara lycklig innerst inne för att smaka på allt fint som finns utspritt över världen. Det går fan inte. Inte på 3 ynka år. 

Det är jag rädd för. För att inte få testa på allt fint och känna mig mer än bara likgiltig inför det. Förstå vilken miss att inte kunna ta till sig allt vackert man stöter på genom vägen. Det skulle vara ångest framkallande och så förbannat frustrerande. Herre, vad ledsen jag skulle bli. Liksom.