Jag har tappat ganska mycket fokus. Det mesta är suddigt. Skola, vänner och människor jag faktiskt älskar, är suddiga. Nu är det ganska bekräftat. Jag befinner mig i en annan värld, ganska mycket hela tiden. Vardagssysslor blir ganska suddiga. Det finns ingen fokus. Linsen är till och med trasig. Nu är det bara lite glas. Snart finns inte ens den. Snart är det bara ganska mycket existens istället för 50% liv. Snart är det "jag borde" istället för "jag ska". Och den, den linjen är en man inte vill passera. Inte på ett bra tag.

"Skola, vänner och människor jag älskar". Det var dumt skrivet. Numera är jag tveksam över allting. Om jag verkligen älskar. Man kan inte älska någon annan förrän man älskar sig själv. Just nu kan jag inte titta på min reflektion utan att vilja spy upp allt jag någonsin ätit. Inte för att jag finner mig själv tjock, oattraktiv eller någoting. Snarare för att hela jag känns som en stor lögn. En ganska känslokall, lögn. Jag vet inte. Jag tror jag är väldigt kall och skapligt elak egentligen, men att jag bara slängt ned det i en låda någonstans i bakhuvudet. 

Men vet ni. Jag har mat på bordet och jag har rena kläder. Jag har en skola att gå till och ett land som är krigfritt. Det är jag innerligt tacksam över. Ni anar inte. Så tacksam.