Det bor 7 miljarder människor på Jordens yta. Du är en av de 7 miljarderna. Det finns 9 planeter i vårat solsystem varav de flesta fortfarande är som myserier för oss. Vi lever i en galax bland miljarder andra. Miljarder andra galaxer. Miljarder andra liv. Vad får oss att tro att våra små, obetydliga misstag betyder någonting?

Jag tror att jag talar för alla författare när jag säger att vi skriver bäst när vi är på vippen att hoppa framför ett tåg eller överdosera någonting. När jag mår som allra värst så får jag ut allting helt korrekt och läser sedan det för att förstå lite mer. I form av noveller, halvfärdiga romaner, fantasyberättelser, det spelar nästan ingen större roll. Och de blir inte bara deprimerande, de fylls med lycka, ilska och allt sådant mänskligt. Det är skönt att kunna klä sina känslor med ord, formulera känslor som varken är ord, prylar eller någonting att ta i. 

Är glad över att ha ett skrivar-flöde, jag behöver inte känna mig vidare förvirrad över vad jag känner. Det finns på papper, för det mesta.

Te är så gott. Jag önskar att jag kunda gifta mig med all te i världen. Eller inleda någon sorts förhållande. Eller att te var en människa, som ville vara med och runt mig hela tiden. 

Te är liksom som den perfekta pojkvännen eller livspartnern. Den värmer, lugnar, tar hand om en, är som en kur mot allting, kan ha sina nackdelar och smaka illa ibland, kan försvinna ur ens liv ett tag och är beskyddande på flera plan. Jag har inte tidigare önskat att ett föremål var en människa. Jag önskar att jag kunde ha passionerat sex med te. Mhm. Nu tycker ni att jag är lite äcklig och så kanske men jag älskar te. Kanske mer än vad jag älskar människor. Inte kanske. Det är sant. 

Om jag bara är ensam och i brist på kärlek av/från människor vet jag inte (men det är väl alla 16 åringar), men te uppfyller alla krav. Och dem den inte uppfyller är bristerna som gör honom(det) perfekt. Liksom. Jag kan inte förklara. Utöver det vanliga. 

Jag skämtar inte ens. Så seriös att det är skrämmande. 
/Nykär Nora

Det gör ganska ont att tänka på kläder igen. Omöjligt att få tag på sådant om man inte har något att byta det med; d.v.s pengar. Och allt ovanstående kommer från Zara, COS och Acne. Det var väldigt länge sedan jag tittade på kläder så, fast sen går det ju inte att undvika. 

Men försvinn inte för det. Jag antar att ca 90% av er som läser (eller 100%, vill inte vara en daredevil och chansa bara sådär ni vet) inte är intresserade av att läsa kläder här. Finns många andra som sköter den biten. Och jag har inte blivit vidare intresserad av att skriva om kläder, jag har hellre på mig de och köper de. Dessutom så vet jag inte hur man skriver om kläder. Eller hur man visar upp sina kläder. För att vara riktigt arrogant så måste jag erkänna att jag tycker att alla typer av kläder passar mig ganska utmärkt med tanke på min kroppstyp, vilket gör att jag inte lägger större vikt på om de är tighta, oversized eller någonting däremellan. Så länge det får hjärtat att hoppa över ett slag eller två så. Helst ett slag, annars är det nog en hälsofara. 

Jag måste dock medge att jag är sådär riktigt kräsen när det gäller att tycka att andra klär sig snyggt. Svart, vitt, någon riktigt stark färg (kombinerat med svartsvartsvartsvartsvart) är det absolut bästa. Och helst inte för mycket tryck på kläderna. Inte överflöd av detaljer. En enkel detalj eller två som gör att klädesplagget inte ser tråkigt ut. 

Minimalism är helt perfekt när det kommer till kläder, åh. 
Det känns helt absolut fel att skriva ett inlägg som denna, nästan straffbart. Nu slutar vi. Första (eller kanske fjärde) och sista gången, hejdå.

Då och då så kan jag stanna upp och bara tänka till riktigt, riktigt, riktigt mycket. Under de stunderna är allting helt solklart och alla beslut är enkla som bara den. Tyvärr, så försvinner de lika snabbt se de uppenbarar sig. En skön känsla är känslan av att veta vad som skall hända. Inte i detalj, inte händelsen i sig men att kunna tänka tyst för sig själv; "Det här kommer att gå". Vad är bättre än att vara säker på att saker och ting kommer att gå rätt? Vågen av lättnad som sköljer över en varje gång man klarat sig (knappt) är mer obehaglig än en lättnad. Man ska inte leva med osäkerheter, man ska inte vara rädd för någonting. Jag har full förståelse för hurvida rädsla håller oss en aning fästa på Jorden, men samtidigt ser jag ingen mening i att sprida skräck i sig själv hela tiden. 

Varför är man så rädd? För framtiden, för att växa upp, för att dö, för att få barn, för att gifta sig, för att åka berg och dal bana, för att slå sig, för att ha ont? Vad är det man är så rädd om, om inte sin människokropp som förövrigt inte är mycket att skryta om. Hur kan man vara rädd om någonting, sig själv, om man inte ens är övertygad om att den finns? Hur vågar man hämma sig själv så obarmhärtigt mycket, för att s.k "skydda" sig själv? Jag tror inte så mycket skyddas om man hela tiden gömmer sig, är rädd, oroar sig. Och alla gör det. De lyckligaste av oss, är rädda. Vi är rädda om oss, när vi inte ens vet om våran existens är fastställd. 

Exakt vad försöker en mamma skydda när hon ber sin son att bära hjälm när han cyklar? Det fysiska, som är hans huvud eller försöker hon rädda sig själv från att behöva ångra det, om någonting händer? Vart någonstans börjar man tänka på sig själv och på andra, om man ens gör det? 

Det är kvällstid och då blir jag filosof. Typ.

I år ska jag ha pengar, ... eh ... böcker ... eh ... sånt. Eh. Ne.

Nej okej allvarligt då. Sätter alltid upp något/några mål (inte löften, uäk) som jag når upp till om jag så behagar. De ser likadana ut varje år så det blir inte riktigt nya och fräscha mål. Har inte riktigt lyckats, med andra ord. Men vad gör det?

En grej som jag tänker fokusera lite extra på är min icke-existerande ekonomi. Detta innebär att jag för tillfället inte är ägare till 1 enda krona eller till ett kort av något slag. Detta, i sin tur medför väldigt tuffa omständigheter, tro det eller ej. Jag trodde inte att jag skulle få klara mig utan pengar i 3 månader och framåt men se hur det har gått nu. Nå. Jag behöver pengar av olika skäl, så att säga. Dels för att kläder och dylikt har en viss tendens att slitas ut. Sedan, för att jag går i skolan. Dessutom så har jag ett otroligt stort behov av att läsa böcker. Just nu kan jag inte införhandla någonting alls. Visst är det ändå ganska skönt att inte ha en ekonomi ändå, jo. Men nu ser ju inte samhället ut så riktigt, haha. Uah. 

Jag måste se till att använda den (j*vla) hjärnan jag har och inse att jag är smartare än halva min omgivning men är så (j*vla) lat att jag inte ens visar kompetensen en höna skulle ha i människo-skolan. Ursäkta val av ord och liknelse, men ni vet hur det blir ibland. Det finns många som skulle ge ganska mycket för att besitta den förmågan jag har gällande socialt tänkande, politik, när det gäller att prata till publik, sälja det man pratar om, ha makten på det planet liksom. Varför inte göra något av det, jag förstår inte. Jag är helt jävla dum i huvudet. Ja, ni får stå ut med ä:et där. 

Så har det sett ut från år till år (okej, sen jag var femton, förra året alltså). Det kommer aldrig gå. Haha. Fml.

Sitter just nu i min fantastiskt sköna säng, klädd i Rasmus fantastiskt stora tröja och iförd i ett par tjocka strumpor med The Knife's fina låt 'Marble House' som ekar bakgrunden och undrar vad jag skall göra med dagen som väntar på att tas tag i. Med tanke på hur mycket jag missat i skolan (eller ja, struntat i; vi borde vara ärliga mot varandra vid det här laget) så vore det ytterst klokt att ta itu med det. Men å andra sidan så har jag för mig att jag aldrig har varit vidare klok. Hmpf. Frågan är då vad jag annars kan göra dagen efter jul. Sova, förmodligen. Det skulle sitta väldigt fint. Jag somnade runt kl 6 i morse, ha-ha. Ägd jag blev där. 

Eller så går jag ned på stan och letar efter gott thé. Men det är väl stängt eller något. Hm. Det kan vara skönt att ha en helt ledig dag ibland, förvisso. Men det är fruktansvärt jobbigt att hitta på något att göra när det sista man vill ha är sällskap av människor. Läsa. Dricka thé? Titta på Clannad eller Love Hina? Titta på (500) days of Summer, igen? Titta på Scott Pilgrim vs. The World, igen? Lyssna på The Knife? Dö? 

Hejdå.

Varför? Svart, tjockt, långt hår är så fint. 

Vad osammanhängande allting blev. Men det är för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva (raritet). "Ahmen, du älskar ju att skriva jävla kioskmongo", tänker säkert alla ni. Jag skriver faktiskt mer än vad jag sover.

+ Thé

+ Äta onyttigheter i några dagar för att kompensera allt nyttigt man har ätit väldigt länge

+ Meditera, igen

+ Försöka bli stabil

Även om det går väldigt långsamt framåt så kommer jag någonstans. Och någonstans är bättre än ingenstans, just precis nu. Förutom Cat Power lyssnar jag på Radiohead och småflinar lite eftersom att allt jag gör just nu är allt jag borde göra under ledig tid. Just nu borde jag studera för fullt. Men jag sätter faktiskt mitt välmående före studierna, just nu. 

Just nu. Precis så.

Jag är helt skapligt trött på snön. Den har existerat här i 1 dag nu. Vider.

Yes Lava, låt oss die together. 

Efter att ha längtat i ca 3 veckor åt jag äntligen min älskade, beloved, ... geelsken (haha nej) sushi. Fast jag kunde verkligen inte äta för Rasmus satt mitt emot mig och han kan äta sånt och jag blev bara allmänt nervös, dö. 

Haters gonna hate.

Gotye är bara så fantastiskt duktig. 

Hjdghdkjfhgjksdhgirjfdsgdlksjkldgjd.

Försöker ta viktiga beslut

1. Göra thé eller inte

2. Plugga kemi eller allt annat

3. Leva eller dö

Den sista var mindre seriös. Men ni förstår. Om det är de viktiga besluten jag måste ta i just denna stund, så kan inte livet vara alltför spännande. Hmpf. What to do? Har missat 5 prov och 2 inlämningar de tre senaste veckorna. Det är inte rätt, förstår ni. Nu måste jag ta igen bajset. Mycket angenämt. Dessutom så måste jag kolla synen. Jag ser knappt någonting. Allt är extremt suddigt, med glasöogn också. För att inte tala om utan.

Nu räcker det. Vi ses.

+ Kent spelar in nytt

+ Böcker
+ Djup tystnad

+ Att vara ensam

Ibland, när människor verkligen inte förstår sig på mig eller när jag känner mig som en börda ungefär; så föreställer jag mig hela universum. Jag är absolut ingenting, när man ser på helheten. Inte ens så liten som ett sandkorn. Nästan obefintlig; men samtidigt väldigt befintlig. Då spelar det ingen roll, att ingen förstår. För jag är knappt verklig. Allting är egentligen, knappt verkligt. 

Jag försvinner ibland, lite i tankarna. Ibland glömmer jag bort helt att jag faktiskt finns på riktigt. Och vet du vad? Det är det skönaste som finns. Att inte existera i den fysiska världen. Att ha någonstans man kan fly. Jag vet inte hur man gör annars. Just därför, så är det egentligen ingenting som berör mig. Egentligen så är alla tjafs, alla hemska, hemska, hemska och mörka minnen, sex, vänskap, kärlek, skola, mat, vatten, pengar, kläder och så vidare, bara sådant som finns på utsidan. Som att jag är bakom en glasruta, en skottsäker en. Jag ser allting lite med en taskig attityd. "Jamen stick då." eller "Vem fan bryr sig?" eller "Du är så elak" bara för att jag egentligen inte vet hur det står till. Om man inte vet hur det står till, hur vet man hur man känner?

Hur vet man liksom att man är kär, när det egentligen aldrig känns 100% vackert och ärligt i en själv? Hur skapar man en ärlig och vacker vänskap? Hur är saker och ting ärliga och vackra? Hur känner man sådant? Går det ens att känna? Och varför, varför, varför känns det alltid så ihåligt? Varför fylls man aldrig upp av en påtaglig massa istället? Varför är man bara kött, ben och organ? Varför,  varför, varför finns ingenting fint planterat i en som blomstrar när man känner sig som mest obefintlig? 

Jag vet inte. Men egentligen, så spelar det ingen roll. Vad är jag i jämförelse med allt och alla andra? Mindre än ett sandkorn. Precis så. Vilket är skönt. Ju mindre jag är, desto mindre blir frågorna, problemen och allting emellan. Det funkar ibland. Vilket finurligt knep, va.

För att det alltid finns anledning till att gå upp, även om det innebär att vakna upp till en tjock dimma som tränger genom varje cell man består och infekterar en med otrolig negativitet. Till och med då; i de allra mörkaste stunderna, när man tror att det snart är slut och man närmar sig ljuset (haha) så bara säger det "BAM!" i huvudet och rätt ljus strömmar in. Jag har haft mat på bordet, tak över huvudet (för det mesta) och jag går i skolan. Om inte det räcker vet jag fan inte. 

2. VARFÖR ÄR DU SÅ JÄVLA NEGATIV?

Jag är faktiskt inte negativ. Jag är ganska positiv, i mig. Ingenting som jag behöver utstråla längre; jag bryr mig helt enkelt inte nu. Förut så betydde det allt. Att verka glad, se glad ut, skratta och le; vara den lyckligaste man kan tänka sig. Tills en klok kille berättade något för mig när vi satt och talades vid. "Dina ögon är så jäkla sorgsna, Nora. Vad fan är fel?". Då slog det. Jag är inte negativ. Var jag negativ skulle jag ha tagit livet av mig när jag var 12 eller något. 


3. VAD SKULLE DU ÖNSKA OM DU HADE TRE ÖNSNINGAR?

Hm. Att alla utsatta barn; som utsätts för helt absurda miljöer, som befinner sig i krig och som får utså skit, slits bort från det. Att varenda unge är innerligt lycklig. Även fast jag vet att det inte går. Jag hatar att se barn gråta. Avskyr det. Jag hatar att veta vilken stor idiot jag är, det finns så många som har det så förbannat mycket sämre än mig. Barn som far illa får blodet att koka i mina ådror. Och jag kan gråta som mest, för att jag vet att det pågår samtidigt som många andra har det så fruktansvärt bra men inte förstår det. Det gör ont i hela kroppen och det värsta är att vi är ganska få som tänker på detta ungefär konstant. I värsta panikångesten jag får, består en stor del av den; av skulden jag känner för att jag inte kan göra något. Nu skrevs det mycket om den önskningen, ska snabba på resten. 
Sedan önskar jag mig lycka, på något sätt. Att få vara lycklig på rikigt. Att någon springer in och håller om mig, håller min hand, rör vid mig med värme och tittar mig i ögonen utan att säga ett jävla ord. Som finns, hela tiden. Som jag aldrig vill förlora. Jag vill ha lycka; av någon. Dela lycka, det vill jag, så mycket. Att få känna den där lyckan som de flesta i min omgivning kan känna ibland, att kunna ha bockat för den känslan. Jag vill höra till någon som vill höra till mig. I framtiden, hoppas jag att någon snäll själ vill ansluta sig till mig. Haha. 
Sedan så önskar jag mig liv för alltid. Att inte kunna dö. Varför, vill jag inte berätta för det låter sinnesjukt. 

Snart är det ett helt nytt år och snart sitter jag där ganska frustrerad över att ingenting har varit helt värt just det året. Men jag måste medge att jag har ganska mycket att vara tacksam över, även om det kan se bäcksvart ut ibland. Man ser det man vill se, så att säga. Bortsett från att jag har mat att äta, rena kläder att bära och rent vatten att dricka; samt tak över huvudet och en kudde att vila huvudet på från natt till natt (även om jag inte utnyttjar den förutsättningen till fullo) så finns det även böcker jag har mycket att tacka. 

Efter att ha läst en massa skitböcker genom dagar och veckor (mest för att försöka skjuta undan alla förvirrande tankar som irrat runt som kackerlackor i huvudet på mig) så måste jag medge att jag blev fruktansvärd glad över att hitta en bok som både var meter, kilometer och flera mil lång och inte nog med det; något utöver det vanliga. The Wind-Up Bird Chronicle heter den, lite smakfullt sådär. På svenska benämns den som Fågeln som Vrider Upp Världen. Faktum är att det egentligen inte är bra för sådana som mig att läsa böcker som denna (=djupt deprimerade människor med svår ångest, från och till) eftersom att den inte saktar ner tankeprocessen. Snarare tvärtom. Kackerlackorna som jag skrev om ovan blev fler. Men nu var de liksom organiserade. Det fanns tomma ytor emellan de. Jag vet inte varför jag tog dessa vidriga kryp som exempel, men ni förstår. Haruki Murakami är förmodligen en av mina favoritförfattare, nu. Två böcker senare.

För att kort sammanfatta denna bok utan att avslöja för mycket skriver jag: en brunn. 

---

Inte nog med att denna bok tagit plats i mitt oplacerade liv så kan jag ju nämna den andra boken ganska snabbt. Efter att ha sett filmen Norwegian wood så var jag ju tvungen att kika genom boken också. Aldrig någonsin har en film levt upp till kraven som en bok har satt tidigare. Jag menar dock absolut inte att filmen var i närheten av bokens perfektion och finess, men det var inte meningen heller. Den var snarare som ett stöd. En ordlista, kanske. Att få upp karaktärerna i form av bilder var faktiskt något av en lättnad. En speciell scen ur filmen berörde mig fantastiskt mycket. Kort därefter stötte jag på samma scenario i boken och jag blev självklart mer berörd av de omsorgsfullt valda orden än ur orden som slängdes runt på måfå i filmen; men jag fick en mer klar bild, liksom.

Tja. Somliga är tacksamma över underbara vänner, pojkvänner och typ familj. Haha. Böcker skulle inte gå att leva utan. Eller ord och meningar och ordning i huvudet. Mitt i allt kaos så har jag hittat min egna fred-zon. Lyckligtvis tränger sig ingen förutom jag in och det finns inga dörrhantag att rycka i. Den är nämligen bara till för mig.

Hoppa från byggnad till byggnad. Ramla. Slå mig rejält. Blöda. Fortsätta. Hoppa från klippor. Ramla. Bryta ben, armar. Nästan, drunkna. Gå på riktigt varma stenar, sova på riktigt varma stenar. Utsätta mig själv för det mest brutala som finns och överleva. Any day.

Not fail, för mig, är att inte dö. Konstigt sätt att se på det antar jag. Men jag skulle vilja leva för alltid. Kanske för att jag hittills ser livet som en ganska stor besvikelse. Det är inte ett liv, det är att existera. Att leva livet innebär inte att man ska vara rädd för att låsa in sig i sig själv, eller att man kanske råkar tänka fel tanke. 

But. I dunno.

Som passiv rökare kan man bli hemskt röksugen. Jag ville bara informera er om att jag inte är röksugen. End of story. Yeah.

Jag har tappat ganska mycket fokus. Det mesta är suddigt. Skola, vänner och människor jag faktiskt älskar, är suddiga. Nu är det ganska bekräftat. Jag befinner mig i en annan värld, ganska mycket hela tiden. Vardagssysslor blir ganska suddiga. Det finns ingen fokus. Linsen är till och med trasig. Nu är det bara lite glas. Snart finns inte ens den. Snart är det bara ganska mycket existens istället för 50% liv. Snart är det "jag borde" istället för "jag ska". Och den, den linjen är en man inte vill passera. Inte på ett bra tag.

"Skola, vänner och människor jag älskar". Det var dumt skrivet. Numera är jag tveksam över allting. Om jag verkligen älskar. Man kan inte älska någon annan förrän man älskar sig själv. Just nu kan jag inte titta på min reflektion utan att vilja spy upp allt jag någonsin ätit. Inte för att jag finner mig själv tjock, oattraktiv eller någoting. Snarare för att hela jag känns som en stor lögn. En ganska känslokall, lögn. Jag vet inte. Jag tror jag är väldigt kall och skapligt elak egentligen, men att jag bara slängt ned det i en låda någonstans i bakhuvudet. 

Men vet ni. Jag har mat på bordet och jag har rena kläder. Jag har en skola att gå till och ett land som är krigfritt. Det är jag innerligt tacksam över. Ni anar inte. Så tacksam. 

Någontin jag tycker är underbart är att det inte snöar. Det kan få snöa på julafton, nyår och någon vecka efter. Sedan så kan det ta slut. Jag blir väldigt nedstämd när det är snöigt. Det må vara underbart fint, men min psykiska hälsa är inte hälsosam under den tiden. Frågan är dock fortfarande densamma; varför är det inte snö ute? Något är fel. Eller rätt, för min del. Men mm.

Och AK. Jag ska fira jul hos er. Mhm. You know it, galfran.